“Jemima J.” av Jane Green

Jemima J av Jane GreenLättläst, ytlig och fördomsfull

Kan utseendefixering, ätstörningar och träningsmani verkligen vara vägen till kärlek och lycka?

Jemima J handlar om en osäker, överviktig tjej i London på 90-talet. Hon hatar sin kropp, arbetar som skribent på lokaltidningen, är olyckligt förälskad i sin snygge jobbarkompis Ben, och drömmer ständigt om ett liv som smal. Hon träffar genom internet en vältränad, attraktiv man i Los Angeles som blir hennes motivation till att genomföra en rad drastiska livsstilsförändringar.

Är hennes nyfunne amerikanske vän lika fantastisk som han verkar, och intressant nog för att hon ska komma över Ben?

Det här är en rätt skräpig bok, som jag trots allt läste i ett svep. Varken rolig, sexig, berörande eller… jo förresten, lite berörande var den faktiskt. Illa berörande.

Jag har ingen aning om vad Green egentligen ville säga med den här berättelsen, eller om hon ens hade nån slags poäng i åtanke. Är den tänkt att vara en uppmuntran och spark i baken för missnöjda, olyckliga tjejer som förlorat hoppet och är övertygade om att det inte är någon idé att ens försöka göra något åt sin otillfredsställande livssituation? Är det kanske en kritisk, bitter och ironisk reflektion över vilka effekter de ytliga värderingarna i dagens samhälle har? Eller är det en hyllning till ätstörningar, utseendefixering och träningsmani?

Boken är full av förolämpande stereotyper (personer, nationaliteter, platser osv) och stöder ledsamt nog den vidriga föreställningen om att fetma skulle vara något att skämmas över; att feta personer måste bli smala för att bli sedda, accepterade, älskade och lyckliga.

Naturligtvis är det inte så att en bok som denna nödvändigtvis måste stödja värderingar i linje med ‘ditt värde som person har inget med din vikt att göra’ och ‘äkta kärlek är villkorslös kärlek’, men det är svårt att komma ifrån alla nedsättande fördomar och den genomgående negativa synen på så kallade fula och feta personer, och det faktum att huvudpersonen Jemimas destruktiva beteende (lögner, självhat, ätstörningar, träningsmani, tvångsmässigt beteende etc) leder till den ena förbättringen efter den andra…

Det störde mig också att Jemima framställs som ohyggligt fet och så enormt tung att hon inte ens kan fungera på ett normalt sätt i samhället – hon ryms inte på en vanlig stol, hon har problem att ta sig i och ur bilar, hon kan inte ens gå normalt utan vaggar fram osv osv – speciellt med tanke på att det en bit in i berättelsen kom fram att hon (bara) vägde kring 98 kg, till sina 170 cm…

En annan sak som jag lade märke till var att Green gång på gång bemödar sig om att försäkra läsaren om att Jemima verkligen är rolig och smart och snäll, trots att hon sällan beter sig på det viset. För mig framstår hon precis lika ytlig och fördomsfull som alla de andra. Persongalleriet i övrigt är förhållandevis brokigt, och jag gillade verkligen att de fick gott om plats och egna personligheter trots sina relativt begränsade sidoroller.

Jag försökte leta rätt på gamla intervjuer med Green för att ta reda på vad som inspirerade henne till just denna berättelse. I några artiklar nämndes det att hon själv kämpat med ett komplicerat förhållande till mat och bantning hela sitt liv och att hon lockades av den tidlösa Askunge-aspekten… men fler ledtrådar än så hittade jag inte.

Det som gjorde mig mest illa berörd var nog inte egentligen berättelsen i sig, utan det “lyckliga slutet” och att berättelsen slutade just där/då… det är ju trots allt i mångt och mycket så här samhället ser ut idag, med orealistiska förväntningar och utseendefixering osv.

Visa trots avslöjande detaljer om handlingen »

Jag hade väldigt gärna velat se någon slags uppföljning där de (negativa) aspekterna tas itu med. Hur gick hon till väga för att hantera sina hittills närmast förhärligade ätstörningar, och sina tendenser att gå från ett beroende till ett annat? Var Ben verkligen hennes livs kärlek? Jag menar, trots att de var vänner brydde han sig inte nog mycket om henne för att ens ta sig för att hålla kontakten, men när hon sedan helt plötsligt är smal och snygg och modemedveten då faller han pladask för hennes utseende utan att ens inse att det är samma person?! Blääärrrggghhh… >:(

Jag fick inte alls intrycket att det handlade om förbehållslös kärlek, eller att han föll för hennes sanna jag.

Dessutom hoppades jag in i det sista att Jemima skulle inse att hon är fin och fantastisk oavsett hur mycket hon väger, och att den insikten inte skulle vara beroende av någon slags bekräftelse från en man. Tyvärr blev det ju inte så; det var åtminstone inte alls det intrycket jag fick. Epilogen kändes inte övertygande för fem öre…

Och det där med tjockisporren?! Jag tror jag kan ana tanken bakom, men det skildrades på ett så fullkomligt löjligt och melodramatiskt sätt att det bara blev skrattretande och löjligt…

Boken gavs ut 1998, så det är inte konstigt att den känns förlegad när man läser den idag; internet i sig och dejting på webben är något alldeles nytt och exotiskt, kommunikationskomplikationer uppstår eftersom de inte har varken mobiltelefoner eller epost/datorer hemma osv. Det blev lite tjatigt med alla utförliga förklaringar osv, men det var som tur var bara i början av boken.

Flytet i Greens skrivande är en av ljuspunkterna och inbjuder till sträckläsning; hennes berättarteknik är okomplicerad utan att bli tråkig. Visserligen hoppar hon lite hur som helst (även mitt i styckena) mellan första person, tredje person och en något irriterande allvetande tredje persons röst, men det var inte speciellt distraherande. Hon har lyckats bra med dialogerna också, måste jag säga.

Det jag gillar är att denna bok inte utger sig för att vara något annat än den är; lättläst fluff som inte tar sig själv på så stort allvar.

På det hela taget är denna bok på sin höjd tveksamt tidsfördriv, förutsatt att man bortser från de genomgående ruttna värderingarna.

Bokfakta

Titel: Jemima J.
Författare: Jane Green
Språk: Engelska
Format: Häftad
Antal sidor: 450
Utgiven av: Penguin Books
Utgivningsland: England
Utgivningsår: 1998
ISBN 978-0-140-27690-9

Första meningen:
God, I wish I were thin.

Beskrivning/baksidestext:
Jemima Jones is overweight. About seven stone overweight.

Treated like a slave by her thin and bitchy flatmates, lorded over at the Kilburn Herald by the beautiful Geraldine (less talented, but better paid), her only consolation is food. What with that and her passion for her charming, sexy colleague Ben, she knows her life needs changing.

But can Jemima reinvent herself? Should she?

A brilliantly funny, honest novel about ugly ducklings and swans, about attraction, addiction and the meaning of true love.

Läs mer:
Jane Green

 

Publicerat i: Betyg: 1/5, Chick-lit, Nutida skönlitteratur