“Instructions for a Heatwave” av Maggie O’Farrell

Instructions for a Heatwave av Maggie O'FarrellInsiktsfullt med känsla och närvaro

“The heat, the heat… It inhabits the house like a guest who has outstayed his welcome; it lies along corridors, it circles around curtains, it lolls heavily on sofas and chairs.”

Böcker som denna är de allra svåraste för mig att skriva om. De som tar andan ur en, de man förlorar sig totalt i och liksom vaknar upp ur efter sista sidan… De man inte kan låta bli att ivrigt glufsa i sig i en enda stor tugga, samtidigt som man egentligen vill dra ut på njutningen och läsa varje ord långsamt, långsamt… De som frammanar den där odefinierbara känslan som stannar kvar i många dagar efter att man läst ut, och gör att man kommer på sig själv med att fundera på hur personerna kan tänkas ha det nuförtiden…

Ärligt talat så skulle jag inte alls vara intresserad av den här typen av “familj i kris”-berättelse om den var skriven av nån annan författare, men Maggie O’Farrell kan nog göra vad som helst oemotståndligt. Hon lyckas få mig att relatera till och engagera mig i sånt jag annars förmodligen inte skulle ägna en endaste tanke. Hur hon gör det har jag ingen aning om, men jag överlämnar mig villigt varje gång.

Maggie O'Farrell

Om du läst mina tidigare inlägg så vet du redan att Maggie sedan många år tillbaka är min absoluta favoritförfattare. Jag har längtat efter mer från henne ända sedan jag läste ut hennes senaste, alldeles efter att den nyss släppts. Och före det, efter att jag läste ut den föregående. Osv, ända tillbaka till den dag jag på måfå plockade upp hennes My Lover’s Lover i en liten andrahandsbokaffär i Chiang Mai, Thailand. (Den läste jag hänförd ut samma dag, och dagen efter gick jag tillbaka för att köpa alla hennes då utgivna böcker!) Hennes böcker är än idag de romaner i min bokhylla som jag läst om allra flest gånger, och jag läser gladeligen vad än hon skriver, förbehållslöst.

She looks down at the plate on the side table next to her, the hailstorm of crumbs around it, the oxbowlake rings of tea, finding that jet lag gives her a feeling split exactly halfway between hunger and nausea.

För mig känns inte själva handlingen så viktig i sammanhanget, för som jag ser det ligger storheten i själva berättandet. (Om du vill veta mer om handlingen, läs baksidestexten längst ner i inlägget.) Maggies största gåva ligger kanske i hennes förmåga att skriva om “the space between”, den magiska platsen mellan… det som händer i glappet i en relation, det som växer fram i mellanrummet mellan två personer, mellan det sagda och det osagda (som ibland är precis samma sak), hur tiden som passerar mellan två tillfällen förvränger och ordnar upp, hur det vi försöker dölja faktiskt berättar mer om oss än det vi väljer att visa, om beröringspunkten där det uppenbara och det dolda möts… Små otroligt talande detaljer, nyanser och gester som säger mer än tusen ord. Hemligheter, paradoxer, mystik, små illusioner som växt sig större på insidan, och allt detta med oändligt mycket närvaro, värme och känsla… Samtidigt väldigt enkelt, vardagligt och verklighetsnära, med en lågmäld och anspråkslös slags humor. Så äkta, ärligt, och fullständigt trovärdigt rätt igenom.

Maggie O'Farrell

Språket och Maggies röst som författare är naturligtvis en annan aspekt som får mitt hjärta att klappa ännu lite varmare. Så otroligt vackert, subtilt och träffsäkert. Och unikt. I perfekt balans med berättelsen och persongalleriet.

And the fact that Aoife doesn’t say [anything at all] sinks down through Gretta like a stone dropped into a pond, because something she has always half suspected comes into sudden focus. As if a lens has been twisted on a blurred scene, Gretta suddenly sees everything clearly. She runs her hand down the wood of the wardrobe; she removes a stray mothball from its top.

På sätt och vis känns Maggies berättelser otroligt cinematiska. Det föränderliga perspektivet, ljussättningen som med tiden trollar fram dolda lager från under mer uppenbara lager, de små nyansskiftningarna i atmosfär och stämning. Lite som den typen av film som kräver hela ens oavbrutna uppmärksamhet och känslomässiga engagemang, för om man missar så mycket som ett litet ögonkast mellan två personer eller det flyktiga ögonblicket av tvekan i någons röst, då har man gått miste om en en hel konversation. Men Maggies böcker är inte alls svårlästa; tvärtom.

Persongalleriet hör även det till bokens allra mest lysande sidor. Rollframställningarna och personligheterna är alla tydliga, unika, småtrasiga och fenomenalt utarbetade, och de sammanflätade relationerna skildrade med sån känslighet och klar blick att man inte kan undgå att förnimma det liv dessa personer lever även utanför den lilla scen som berättelsen utgör. Alla med sin egen unika röst.

He was a good man. He knew that to be true. But still he reached through it all, all that goodness and duty and assiduousness and care, until he got to something else on the other side.

Det är något väldigt speciellt med Maggies sätt att berätta, en slags mångfacetterad sammanlänkning som får varje person att träda fram ännu lite tydligare oavsett om de befinner sig i den aktuella scenen eller inte, och allt eftersom handlingen fortgår så fördjupas läsarens förståelse för dels personerna, dels komplexiteten i deras respektiva relationer.

En annan detalj som jag tyckte väldigt mycket om var ställena som berättelsen utspelar sig på. London 1976. Irlands västkust. New York. Allt kändes så… rätt.

Själva värmeböljan i bokens titel har inte så framträdande roll som man kanske skulle kunna vänta sig. Den finns dock där hela tiden i bakgrunden och gör sin närvaro påmind, men på ett förhållandevis diskret sätt. Till stor del speglas den och accentueras i ord och associationer som rör folks beteenden och attityder. Och så intensiteten, förstås. Ibland en närmast klaustrofobisk känsla skapad av syskonens komplexa och motvilliga närhet till varandra. Tryckkokaren som hotar att blåsa locket av grytan…

En av mina favoritscener är den när Aoife och Monica möts igen för första gången, hemma i föräldrarnas kök. Den scenen är sååå otroligt välskriven att jag ryser! En annan favorit är den mellan Aoife och Gabe på flygplatsen. Otroligt bitterljuv, klockren… Här är ett litet urklipp ur den:

When she’d stepped through to the other side, she turned and found that he was watching her from behind a glass wall. She went right up to it and pressed her face to it, near to his, so near that her eyelashes fluttered on the cold screen between them. He breathed on the glass and a nimbus of condensation billowed between them, and suddenly a fingertip was etching lines, curves, shapes into the mist. Letters. She watched as Gabe wrote something on the glass, a final message. Four words. Or possibly three. It was hard to tell as the gaps between them seemed to compress and expand, like the air in an accordion.

Jag har sagt det förut, och jag säger det gärna igen: läs Maggie O’Farrells böcker och njut! Alla hennes berättelser förtjänar all den positiva uppmärksamhet de nånsin kan få. Varenda en av dem (sex stycken) är tveklöst läsvärd.

Bokfakta

Titel: Instructions for a Heatwave
Författare: Maggie O’Farrell
Språk: Engelska
Format: Ebok
Antal sidor: 352
Utgiven av: Tinder Press
Utgivningsland: Storbritannien
Utgivningsår: 2013
ISBN: 9780755386833

Första meningen:
The heat, the heat.

Beskrivning/baksidestext:
It’s July 1976 and London is in the grip of a heatwave. It hasn’t rained for months, the gardens are filled with aphids, water comes from a standpipe and Robert Riordan tells his wife Gretta that he’s going round the corner to buy a newspaper. He doesn’t come back.

The search for Robert brings Gretta’s children – two estranged sisters and a brother on the brink of divorce – back home, each with different ideas as to where their father may have gone. None of them suspects that their mother might have an explanation that even now she cannot share.

Maggie O’Farrell’s sixth book is both an intimate portrait of a family in crisis, and the work of an outstanding novelist at the height of her powers.

Läs mer:
www.maggieofarrell.com

Tinder Press: Instructions for a Heatwave (förlagets sida med intervjuer, smakprov etc)

The Scotsman: Maggie O’Farrell on the sveltering summer of 1976 (intervju)

 

Publicerat i: Betyg: 5/5, Skönlitteratur