“En man som heter Ove” av Fredrik Backman

En man som heter Ove av Fredrik BackmanBitterljuv, varm och berörande.

En hjärtevärmande berättelse om en irriterande, sur gubbe som man inte kan låta bli att tycka om.

Jag tyckte mycket om den här boken medan jag läste den.

Den är fint skriven med en tydlig “röst”, skön humor, och allt känns väldigt verklighetsnära och trovärdigt — trots att det finns vissa underströmmar av “superhjältehistoria”. Jag gillade även att det fanns en sorts mystik; att man liksom kliver in mitt i allt och inte riktigt vet vem den här personen är eller vad det egentligen handlar om. Varje pusselbit som tillkommer gör att man får en chans att omvärdera sitt intryck av Ove, och se honom i ett nytt ljus. Sånt är väldigt värdefullt, tycker jag :)

Man skulle nog kunna säga att hela boken centrerar sig mer runt huvudpersonen Ove snarare än själva berättelsen. Lite som att handlingen inte är det viktiga i sig, utan det känns mer som att den finns där för att läsaren ska få möjlighet att lära känna Ove som person. Just detta gjorde nog också att jag inte alls uppfattade boken som förutsägbar. Backman har verkligen lyckats ge liv åt Ove, och igenkänningsfaktorn är väldigt hög utan att likna något annat jag läst tidigare. Jag uppfattar inte heller Ove som en karikatyr; jag har nog helt enkelt genom åren mött och stångats med alltför många Ove-personer i verkliga livet för att ens tänka i de banorna…

En av de aspekter jag uppskattade mest var nog att den var så himla berörande trots att “känslosamheten” i den var relativt lågmäld. Den fick mig att både skratta högt och gråta en skvätt eller två. Visst är den skriven på ett förhållandevis ömsint och varmt sätt, men inte i vanlig bemärkelse. Berättartonen upplevde jag inte på något vis som känslomässig manipulativ eller utstuderad medkänslofiskande eller intim, utan snarare tillbakahållsam och no-nonsense. Det gjorde att jag blev väldigt väldigt berörd vid några få tillfällen, helt oväntat, och att den känslan därför nådde fram både på djupet och dessutom dröjde sig kvar i bakgrunden, länge. Perfekta kontraster mellan hjärta och svärta, väldigt effektivt!

Allra första intrycket för mig var “oj, himmel va’ svenskt!” Det känns inte som att denna berättelse skulle kunna ha utspelat sig någon annanstans, så den var verkligen på rätt plats.

Omslaget måste jag ju också nämna; jättefint och ruskigt obehagligt på samma gång, så himla passande!

Det enda jag inte riktigt gillade var de återkommande upprepningarna. De hör ju uppenbarligen till Backmans berättarstil och även om de inte föll mig i smaken så får man väl ändå säga att de passar rätt bra in i sammanhanget på det hela taget. (Se även Backmans egen kommentar nedan.)

Anledningen till att jag valde att läsa just den här boken var att Boktipset bjöd in till bokcirkel. Det var faktiskt – märkligt nog, med tanke på att det ju egentligen är “min grej” – första gången någonsin som jag deltog i en bokcirkel, och det var så himla trevligt att jag nu sitter här och hoppas på, längtar efter, en till :)

Själva “bokcirklandet” var en öppen diskussionsstund på webben (här kan du läsa hela) tillsammans med författaren och de andra deltagarna. Jättetrevligt! Det delades massor av åsikter och ställdes många intressanta frågor som belönades med riktigt givande och genomtänkta svar.

Ett par av Backmans svar som fångade min uppmärksamhet lite extra var bland annat:

”Min vän och kontorskollega Niklas brukar säga att min formel för bokskrivande är 3 “höhö” följt av 1 “naaaaw”.”

…och:

”Det där med de återkommande detaljerna är ett sätt att berätta som jag alltid älskat. Jag tror att det är därför jag använder det så mycket. Jag tror att det innerst inne handlar om att inte riktigt lita på läsarens uppmärksamhet. Man känner att man måste lämna ledtrådar om att ”snart! Snart kommer här bli intressant! Håll ut!.”

Själv passade jag på att fråga följande:

Om du fick chansen att ge ett ex av denna bok till vem som helst och visste helt säkert att den skulle bli läst, vem skulle du då välja och varför?

”Oj. Otroligt svår fråga. Jag tror att jag mest av allt hade velat ge den till min svensklärare på gymnasiet. Han gick bort i cancer för några år sen.

Jag var sjukt stökig som person på den tiden, men mer än någon annan var det han som fick mig att inse att jag kunde skriva. Så jag hade gärna velat visa för honom att jag kom fram. Att allt ordnade sig.

Och så tror jag att han hade gillat Ove som person. Han hade mycket Ove i sig.”

Jag tyckte som sagt mycket om boken medan jag läste den, men jag gav bort den (till min mamma) ganska direkt efter att jag läst ut den. Det här är inget som stannar kvar hos mig, inget som jag känner att jag behöver läsa om eller gå tillbaka till. Det menar jag inte alls på nåt negativt sätt, utan helt enkelt bara så att första läsningen var liksom en komplett läsupplevelse i sig. Det kändes roligt att kunna ge den vidare, för den förtjänar verkligen att hitta sina läsare.

Återigen: stort, varmt tack till både Boktipset och Fredrik Backman! 

Bokfakta

Titel: En man som heter Ove
Författare: Fredrik Backman
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Antal sidor: 348
Utgiven av: Forum
Utgivningsland: Sverige
Utgivningsår: 2012
ISBN: 978-91-37-13811-4

Första meningen:
Ove är 59 år gammal.

Beskrivning/baksidestext:
Ove är 59. Han kör Saab. Trots att han avsattes som bostadsrättsföreningens ordförande för flera år sedan (i det som Ove själv bara minns som “statskuppen”) är han fortfarande kvarterets vresige ordningsman.

Men när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande historia om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsföreningen i grunden.

Läs mer:
http://fredrik.cafe.se/Taggar/en-man-som-heter-ove/

 

Publicerat i: Betyg: 4/5, Bokcirkel, Nutida skönlitteratur, Svenska böcker