“Autobiography of a Sadhu” av Rampuri

Autobiography of a Sadhu av RampuriHalvintressant, lösryckt och oavslutad

En måttligt underhållande berättelse om utanförskap, sadhupolitik, språk, egon, spöken och magiska mord, snarare än andlighet och upplysande läror.

Autobiography of a Sadhu: A Journey into Mystic India är amerikanske Rampuris egen berättelse om de år han levde som asket enligt urgamla hinduiska traditioner i Indien.

När jag först läste bokens beskrivning så fick jag intrycket att den handlar om hinduism och mystisism, och eftersom titeln säger att det är en självbiografi så tänkte jag mig att den nog även berättar om hur alla Rampuris upplevelser och det han lärde sig under vägen påverkade och förändrade honom som person, och hans perspektiv på livet. Men det stämde ju inte speciellt bra alls… till min stora besvikelse.

Visst gillar jag att läsa hans observationer och miljöbeskrivningar, även om hans språk ju inte är vidare poetiskt, men det räcker liksom inte speciellt långt… Rampuris fokus ligger på det som händer, vad han ser, vilka han möter, detaljer kring hur ritualerna och ceremonierna utförs, hans dagliga sysslor, hans utanförskap som angrez (utlänning, icke-indier) och så förstås alla spektakulära saker som magiska mord och mordförsök, spöken och besatthet osv, vilket gör att Rampuri själv känns ganska anonym i sammanhanget. Mellan raderna förstår man att han med stort engagemang studerat hinduism, yoga och andra relaterade ämnen innan han kom till Indien, men jag kände aldrig att jag fick någon som helst bild av vad som gjorde att han började med det, hur det formade hans upplevelser, vad han egentligen hoppades att han sökande skulle leda till i slutänden, eller om hans förhoppningar och ambitioner någonsin blev tillfredsställda. Det känns både lösryckt och oavslutat.

Jag förstår ju att inte alla som väljer att bli sadhu (asket) nödvändigtvis har andlig upplysning och moksha (den ultimata befrielsen, individualitetens och identiferingens totala utslockande; motsvarigheten till buddhismens nirvana) som sin enda och ultimata målsättning, men i den här boken tycker jag att sadhulivet framställs mer som en social identitet eller livsstil, än en väg eller metod att nå moksha. Detta skiljer sig något från den bild jag själv fått av de sadhus jag mött, observerat, hört och läst om tidigare.

Nog är det väl underhållande ibland att läsa om mirakler och siddhis (yogiska, magiska förmågor som exempelvis levitation, teleportering, tankeläsning osv) men personligen är jag faktiskt mycket mer intresserad av de djupare, mer subtila och hängivna aspekterna, upplevelserna och insikterna, och hur personen i fråga uttrycker och lever ut dem genom sin egen mänsklighet. Just det är en av huvudanledningarna till att den här boken inte riktigt föll mig i smaken.

För mig känns detta inte alls som en autobiografi, utan nästan mer som en skönlitterär reseskildring… vi får ju knappt veta någonting alls om författarens liv innan han kom till Indien, och i boken berättas betydligt mer om saker som hände på ställen där han befann sig, det politiska klimatet bland sadhuerna, om de personer han möter längs vägen, vad de sa och gjorde osv, än om Rampuri själv.

Kanske var det helt enkelt så att Rampuri var så  fascinerad av de magiska och externa aspekterna att det var just dem han sökte få uppleva, och inte varken andlig upplysning och moksha? Jag vet inte, för det ger berättelsen ingen klar bild av.

I efterordet skriver han visserligen att bokens syfte är att underhålla och förhoppningsvis även väcka nyfikenheten hos läsaren för att få denne att se lite annorlunda på världen, men att boken som sådan inte innehåller något egentligt budskap. Han nämner även att sanningshalten bör tas med en nypa salt…

Det pratas lite snabbt om ämnen som ayurveda, yoga, reinkarnation och indisk kultur här och var i boken; något jag väldigt gärna hade velat se mycket mer av – framförallt om det berättats från sadhuernas traditionella perspektiv.

Bäst av allt med den här boken är för mig alla underbara indiska mytologiska berättelser och sagor, återberättade från bland annat det urgamla eposet Ramayana. Sånt tröttnar jag aldrig på :)

En annan sak som jag uppskattar är alla de sidor med fina färgfoton på många av de personerna som nämns i boken. Ännu gladare hade jag blivit om jag fått se lite mer av de miljöer och tempel där de vistades.

Dattatreya är en figur som nämns ofta i denna bok, och vars person ges ganska stor betydelse. Han anses ju ofta vara upphovsmannen till verk som Avadhuta Gita (en av mina absoluta favoriter!), Jivanmukta Gita och Tripura Rahasya, och för mig personligen är det en besvikelse att hans läror inte ges mer utrymme i berättelsen; mest eftersom det hade varit enormt intressant för mig att få höra om sadhuernas perspektiv på Dattatreyas budskap, den betydelse de har för dem, och hur de väljer att uttrycka det genom sina liv.

Det verkar som att berättelsen utspelar sig över en period på ca 8 år i början 1970-talet, men den slutar ganska abrupt och får mig verkligen att undra, vad hände sedan? Vem är Rampuri idag? Hur ser hans liv ut, och vad känner han när han ser tillbaka på allt som hände då?

Bokfakta

Titel: Autobiography of a Sadhu: A Journey into Mystic India
Författare: Rampuri
Språk: Engelska
Format: Häftad
Antal sidor: 256
Utgiven av: Destiny Books
Utgivningsland: USA
Utgivningsår: 2010
ISBN: 9781594773303

Första meningen:
The three-decked steamship had been following the contour of the palm-lined Indian coastline since sunrise, weaving its way through flotillas of fishing boats and other small ships until it reached Bombay.

Beskrivning/baksidestext:
After traveling at age 18 from his native California to India in 1969, Rampuri was drawn to the Naga Babas, an ancient and wild order of naked yogis whom he calls the “Hell’s Angels of Indian Spirituality.” Organized into a sect by Adi Shankara in the 5th century BC, the Naga Babas see themselves as the ultimate protectors of the Sanatan Dharma, or what we call the Hindu religion. Rampuri became a disciple of a Naga Baba—a master shaman sadhu—from Rajasthan and, as foretold by astrological prophecy, soon found himself the first foreigner to become an initiate of the Juna Akhara, the oldest and largest grouping of Naga Babas with more than 50,000 sadhu members.

From drinking the “Nectar of Immortality” at the source of the Ganges River to allegations of tantric murder, this autobiography is filled with true accounts of magic, miracles, ghosts, and austerities, with lessons on Hindu gods, ayurveda, mantra, and Indian culture woven throughout. Through his journey of extremes, Rampuri takes us into the mystic heart of India.

 

Publicerat i: Betyg: 2/5, Hinduism, Indien, Självbiografisk roman